Jag vet inte hur många blogginlägg jag formulerat i huvudet den senaste tiden, men jag kommer mig tyvärr inte för att skriva. Här kommer istället ett inlägg där jag klämt in allt. Varning för rörigt inlägg alltså. :)
Senast skrev jag om hur enormt stor magen hade blivit, och med facit i hand så var den liten då och stor nu ;) Ändå tror jag faktiskt att tillväxttakten nu är mera normal. Det var nog bara att den blev stor snabbt helt enkelt. SF-måttet ligger mitt på kurvan, men jag bär verkligen hela bebisen utanför min kropp på något sätt, som en säck där framme :) Magen har i alla fall ännu inte exploderat och jag tror att magen är ungefär lika stor som i förra graviditeten. Vikten ligger än så länge på 10 kg plus, men har faktiskt stått stilla under nån vecka nu. Jag hann bli rätt orolig när jag redan i v 25 vägde som i v 30 förra gången, men det verkar inte vara någon fara ändå.
En sak som verkligen är skillnad mot förra gången är hur jag upplever och lever mig in i graviditeten. Förra gången var den så himla, himla efterlängtad (även denna gång såklart) och jag gick in i graviditeten till 110 %. Jag och gravid blev ett på något sätt. Den här gången hänger jag mest bara med och längtar mycket mer till graviditeten är slut och bebisen är här. Det är så klart mysigt att få vara gravid igen, men jag har ju redan upplevt allt en gång tidigare, och det gör nog att jag känner alla krämpor lite mer också denna gång. Foglossning, halsbränna och nån slags ischias finns med på listan nu. En annan sak som också skiljer mot förra gången är dokumentationen av magen. Det är inte så länge kvar, och jag har inte tagit en enda bild på magen än. Förra gången fotade vi magen nästan varje vecka från v 8.
Nu är det 10 veckor kvar till BF och jag har en känsla av att tiden kommer att rusa fram. Trots att jag den här gången verkligen längtar efter att graviditeten ska vara slut är det med blandade känslor jag tänker på det. Mest troligt är det här sista gången jag är gravid, och det är på något sätt en konstig tanke att tänka för mig. Det är ju så många år av mitt liv där allt handlat om kampen att få barn och att leva som ofrivilligt barnlös. Att helt släppa de tankegångarna vet jag inte om jag kommer kunna. Jag hoppas att det ger sig med tiden. Vi har ju ett stort gäng blastocyster kvar i frysen, så om vi vill försöka få ett tredje barn har vi nog goda chanser till det, men jag vet inte om vi orkar med tre barn. Vi får börja med ett till och utvärdera tror jag ;) Någon fler IVF-behandling kommer jag däremot aldrig gå igenom igen, och det är ett skönt konstaterande att göra.
En sak till som jag tänkt att jag skulle skriva om hur otroligt härligt, och overkligt, det är att få gå runt med en stor gravidmage och samtidigt hålla min dotter i handen. Jag har nog aldrig känt mig så kvinnlig som nu. Och så normal. Ingen som ser oss kan ana den resa vi behövt gå igenom för att komma hit. Och det är faktiskt rätt så skönt. Vi är inte längre paret som bott i hus och varit gifta i en massa år utan att ha något barn. Vi slipper få frågan om när det är dags att skaffa barn/syskon. Vi bara ÄR just nu.
