Framför oss väntar allt "det där". Det är snart dags att öppna dörren och gå ut, rakt in i den där stormen igen.
Bara tanken på vad vi ska gå igenom den närmaste månaden gör mig nästan illamående. Jag har svårt att vara positiv och det känns mest bara jobbigt, stressigt och hemskt. Hur det än slutar är det så stora, jobbiga och omvälvande känslor inblandade. Jag förbereder mig mentalt på en månad av ångest och tårar. Jag har redan bestämt att jag ska tillåta mig själv några dagars sjukskrivning och vila om det här går åt skogen. Det kommer jag att behöva.
Allt vi önskar oss är ett annat slut. Ett slut där vi blir fyra i familjen, där dottern får ett småsyskon, där jag återigen får bära ett barn nära, nära. Att det efter totalt 7 år, 8 IVF-försök och 4 missfall äntligen ska få vara slut på denna kamp. Det är allt vi önskar...
