Två år har gått sedan vi fick se och träffa vår dotter för första gången. Två år fyllda med så väldigt mycket kärlek, mys, bus och skratt. Hon har blivit så stor i sommar och är verkligen ett litet barn nu. Det pratas mest hela tiden och hennes ordförråd måste ha ökat med minst 1000 % i sommar. Roligast just nu är att leka kurragömma, leka i sandlådan, äta bär från alla bärbuskar och att prata om kiss och bajs. :)
Parallellt med det ljuvliga livet tillsammans med dottern har vi ju den andra delen också - längtansdelen. Jag har aldrig sett så många syskonpar eller gravida med småbarn som i sommar. Folk som jag är bekanta med sedan dottern föddes börjar få sitt andra barn i en jämn ström. Jag försöker stänga av men har inte lyckats helt.
Vi hade kunnat påbörja ett nytt ivf-försök redan förra veckan, men ingen av oss var särskilt sugna så vi väntar en månad till. Jag är inte alls särskilt taggad, och vet inte om det är någon slags försvarsmekanism för att inte må lika dåligt. Samtidigt så mår jag inte såååå dåligt av det här, inte på samma sätt som innan dottern i alla fall. Vi har det så bra ändå, och jag har fortfarande en förhoppning om att vi ska lyckas under hösten.
Jag har haft telefonsamtalet med den andra läkaren som inte hade så mycket mer att tillägga, men jag fick i alla fall svar på mina frågor, och det känns bra. Jag kommer vid nästa försök få ta trombyl, prednisolon och eventuellt också fragmin. Dessutom ökar jag på levaxindosen lite efter påtryckningar från min sida. Jag har hört att man ska ligga under 2 och jag hade 2,2. De hade gjort bedömningen att jag inte behöver öka dosen, men ju lägre TSH desto bättre tänker jag, och läkaren gick med på det. Dessutom har jag bokat in mig på akupunktur och ska på första besöket nästa vecka. Jag har också under sommaren ätit extra starka B-vitaminer och folsyra. Jag har också börjat dra ner på kaffet, och kommer ha slutat helt när denna vecka är slut. Nu känner jag att vi gör allt vi kan - det är bara att hoppas att det räcker.
