Nya tag

Jag har hunnit landa lite och allt känns inte längre lika jobbigt. Blödningen kom igång på fredagen och det har faktiskt gått riktigt bra. Det gjorde inte alls lika ont som förra gången, och den enda skillnaden mot en vanlig mens är att jag har blött fler dagar, nästan tio.

Nästa vecka har jag telefontid med läkaren, och jag hoppas få klartecken att kunna göra ett försök på nästa mens om den dyker upp i tid. Vi ska till fjällen i början av april, så mensen får inte komma för sent för då krockar äggplock och återföring med resan.

Sen är det ju det där med beräknad födsel om man blir gravid i april - slutet av december... Jag vet att man inte kan önska och planera alltför mycket när man är inne i barnlöshetssvängen, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite dumt att göra en behandling så att BF i så fall blir precis vid jul. Hm, tål att tänkas på. Samtidigt så vet jag ju att det inte finns några garantier för att en behandling lyckas just nu, och vi vill ju komma igång så det kanske är lika bra att köra på? Jag är bara rädd att BF i så fall kommer att bli ett konstigt och onödigt stressmoment. Men egentligen, blir jag gravid kommer jag ju att bli superlycklig för det så det spelar nog ingen roll. Är jag fånig som ens tänker på det här?

Ledsen

Tack för era kommentarer! Jag har inte orkat svara på dem, men ni ska veta att jag uppskattar dem.

Testet jag tog i onsdags visade ett mycket svagt positivt test precis som förväntat. Kliniken vill att jag testar igen i slutet av den här veckan, men jag pallar inte med det utan inväntar blödningen istället. Jag har inte börjat blöda något än, och det jobbiga är att jag faktiskt inte ens haft bruna flytningar de senaste dagarna. Idag har jag dock börjat känna av magen så jag hoppas att blödningen snart är på gång. Men jag gruvar mig verkligen. Vid förra missfallet gjort det så grymt ont när jag började blöda, magen krampade och jag mådde illa. Det var inte alls som vanlig mensvärk utan nästan som värkar. Jag anar att det kommer bli likadant eller värre den här gången... Hua!

Jag trodde inte att det här skulle kännas så jobbigt som det faktiskt gör. Jag känner mig helt nersänkt, ingenting känns riktigt roligt och jag är så ledsen. Och rädd. Kunde det inte bara få gå lätt den här gången? Har vi inte varit med om tillräckligt nu? Det känns så läskigt att vi nu måste börja om och jag är så rädd att mina ägg har hunnit bli skruttiga på de här två åren. Läkarna har ju inte direkt varit positiva förut även om jag fått ut bra med ägg av bra kvalitet. Tänk om äggen har blivit värdelösa nu?

Och så kostar ju allt pengar. Jag har räknat ut att vi hittills har betalat kring 100 000 kr totalt för ivf-försöken och frysförsöken. Nu är frågan om vi ska betala för ett försök i taget eller köpa ett 3-pack? Jag är inne på ett 3-pack bara för att slippa pressen av att lyckas på den första försöket och det blir i så fall ca 60 000 kr till. Suck.

Dessutom vet vi inte ens när vi kan göra nästa försök. Vi har både en resa till fjällen och en weekend utomlands inbokade med en månads mellanrum, och med det sjuka oflyt vi är inne i nu (det senaste halvåret har varit en riktig pärs på så många sätt) så lovar jag att båda resorna kommer att krocka med tiden för eventuella försök. Det skulle innebära att nästa försök kan bli först i maj/juni. Det är så klart roligt med resor, men det är så himla jobbigt att behöva tänka och planera för sånt här och inte bara kunna vara i nuet och njuta fullt ut.

Det som gör att jag står ut och inte deppar ihop totalt är vår otroligt underbara dotter. Så fort jag tittar på henne, eller bara tänker på henne för den delen, så fylls hela jag av kärlek och då känner jag att det här inte spelar så stor roll. Vi har henne, vi är hennes föräldrar, hon är vår dotter, hon finns här i våra liv, och hon är den jag älskar mest av allt i hela världen. Ångesten av att förbli barnlös och att aldrig få uppleva en graviditet eller förlossning finns inte längre. Det är klart att jag önskar att hon ska få bli storasyster en dag, men än har jag inte samma rivande längtan i kroppen som innan hon kom. Älskade, älskade dotter.

Besviken, ledsen och arg

Innerst inne har jag vetat sedan några dagar tillbaka. Att desperat leta efter symptom är inget bra tecken, det har jag gjort allt för många gånger. Anledningen att jag testade så tidigt, redan på ruvardag 9, var att jag verkligen kände mig gravid då. Det var precis samma symptom som när jag väntade dottern, och när jag såg det svaga plusset då var det bara en bekräftelse på vad jag redan visste. I måndags hade jag ju som jag skrev fruktansvärt ont i både rygg och mage, och efter det tyckte jag att symptomen försvann ganska snabbt. I tisdags fick jag ju lite mer rosa i trosan, som nu verkar ha försvunnit nästan helt.

I morse testade jag igen, och nu var plusset svagare än det var i tisdags. Ungefär lite som för en vecka sen. Jag är inte dum, jag vet precis vad det betyder. Det är snart över. Igen. Jag har varit så ledsen under några dagar. Förra missfallet kändes inte så hårt, för då trodde jag aldrig riktigt på det eftersom jag inte kände något speciellt. Men nu, nu har jag hunnit ha riktiga symptom, fått se ett riktigt plus, och hunnit drömma och längta. I helgen var jag så himla glad.

Nu känns allt bara hopplöst. Och rädslan börjar smyga sig på. Vad är det som gör att jag får två tidiga missfall i rad? Är det min kropp det är fel på? Är det embryona? Var allt bara en lycklig slump att vi fick vår dotter? Kommer vi aldrig lyckas igen? Det är många jobbiga tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Och så känns det ju skit att vi inte har något kvar i frysen. Nu blir det ny stimulering med allt vad det innebär. Ledsen är bara förnamnet.

v 4+2 Trött och matt

Det här är verkligen en riktigt pärs. I förrgår kväll tyckte jag att illamåendet började avta, och igår kände jag knappt av det något alls. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i både mage och korsrygg i förrgår, men det blev också mindre igår. Idag är jag möjligtvis lite mer illamående (med lite god vilja) och dessutom har brösten börjat ömma lite. Men jag har ingen mensvärk (bara lite stick i livmodern ibland) och inte ont i ryggen. Hungern tycker jag ligger på en konstant hög nivå... Det rosa som kom igår morse av avtagit och nu är flytningarna knappt färgade alls längre. Däremot känns det konstigt när jag tar progesterontabletten. Mina känslor pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.

Jag har inte tagit något test idag, och nu känner jag nästan att jag ska vänta till testdagen som är om en vecka innan jag tar ett nytt test. Då är jag på ruvardag 21 och då visar testet helt säkert hur läget är i alla fall.

Från och med nu ska jag vara snällare med mig själv och försöka att tänka mer positivt. Jag ska försöka att vara i nuet och börja njuta lite. För så vitt jag vet är jag ju faktiskt gravid just nu. Coolt! :)

Och ser ni, jag vågade lägga in veckonummer i rubriken?

Vågar jag tro?

Testerna har visat positivt sedan i fredags och jag tycker nog att de blir starkare för var dag. Jag mår illa av och till, är hungrig hela tiden, har mensvärk och ont i ryggen. Det pirrar i brösten ibland.

Men, tyvärr har progestronresterna varit rosabruna i omgångar sedan förra veckan. Och det har blivit mer de senaste dagarna. Imorse var det mer rosa än tidigare, och jag har en annan känsla i kroppen.

Ruvardag 13 idag, 2 veckor sedan ägglossning igår. Testet jag tog imorse var starkare än det jag tog motsvarande dag före jul, men inte lika starkt som när jag blev gravid med dottern. Då hade jag inte heller någon antydan till spottings.

Snälla ni, jag behöver alla tummar jag kan få. Jag är mer rädd än glad just nu.